Klicka på bilden för mer
information om Richard Williams!
Jag heter Richard Williams och jag är död. Under mitt liv var jag i huvudsak serietecknare. Det var åtminstone så jag omtalades, men man kan kanske lika gärna kalla mig amerikan, människa eller svikare. Men de flesta skulle nog ändå säga säga serietecknare.
Jag slog igenom 2010 med albumet Journey Through a Body om seriefiguren Hulken Titeln hämtade jag ifrån industribandet Throbbing Gristles skiva. Det var inte mitt favoritband. Jag hade ingen direkt musiksmak, jag lyssnade på radion, på det som bjöds. Men en kompis snackade om inspelningen och jag gillade titeln. Den var passande och dök upp i rätt tillfälle.
Det var kul. Ett tag. Med serierna. Tidningarna fylldes av högbrynta analyser. Jag fick åka på mässor och signera till kilometerlånga köer av dreglande fanboys. Jag fick möjlighet att tänka på hur mänsklighetens gräns såg ut. Jag fick möjlighet att fundera över banden mellan juridik och politik.
Jag skrev och tecknade några uppföljare. Allt gick bra. Pengarna trillade in. Jag var efterfrågad. Jag hade kunnat fortsätta så, med omtagningar, omtagningar av omtagningar, ständigt uppkokande av gamla rester. Men då hade jag lika gärna kunnat kasta mig ut från Brooklyn Bridge.
Efter fem album om Hulken med rafflande stridsscener, operationer på Kuba och i Tjeckoslovakien (där Banner samarbetade med en reaktiverad Golem som skyddade dissidenterna) och människovidriga LSD-experiment på hemlig ort i det amerikanska inlandet lade jag av.
2018 flyttade jag ifrån New York till en liten stuga i Klippiga Bergen. Där målade jag mest akvareller av landskapet. Pengarna från serierna kunde hålla mig flytande. Jag levde billigt och snålt. Jag magrade, fick skägg och började prata för mig själv.
Av pragmatiska skäl gjorde jag några enstaka välbetalda framträdanden på seriefestivaler. Jag ljög och sa att jag höll på med ett album som utspelade sig efter DDR:s Sovjetunderstödda-ockupation av Danmark om någon frågade vad jag pysslade med nu. Jag lyckades till och med få ett rekordstort förskott av Marvel. Men egentligen tecknade jag ingenting.
Efter några år i stugan och hundratals meningslösa akvareller senare blev jag på fullt allvar vansinnig av ensamheten: jag tände eld på mina kläder, slog sönder möblemanget och irrade naken omkring i skogen i jakt på mat innan jag dödshungrig och vrålande föll ut över ett stup, bröt nacken, ruttnade och blev föda till några vargar. Det skrevs inga dödsrunor. Glömskan övervinner minnet.
Ordningen upprätthålls alltid.